Idag fick jag min forsta hemlangtanskick, eller inte hemlangtan utan mer bara saknad. Nar jag var pa jobbet och stod och gjorde mina forsok till att stoppa folk sag jag en man med samma kroppsform och precis samma skagg som min gamle far och helt plotsligt fylldes mina ogon med tarar och jag fick saga till min kollega att jag var tvungen att ga pa rast for jag kunde inte sta dar och se allt for miserabel ut. Jag saknar min far, min bittra fiende och min vana frand. Inte for att jag inte saknar er andra men jag antar att det har har att gora med vad man kallar 'oidipuskomplexet'; dottrar binder sig till sina fader och soner till sina modrar. Jag saknar de typiska familjemiddagarna som nastan alltid slutade i nagot slags smagral (allt med glimten i ogat) eller de grymtande konversationerna framfor tvn om hur vara dagar varit eller de sma gester vi utbytte for att visa var uppskattning till varandra.
Jag saknar inte Sverige men jag saknar dig gamle man :)
Puss!
-emmeli
november 24, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hej på dej lilla emmi saknar dej också ,här hemma är det inte så stökigt vid bordet vi sitter mest och undrar vad du gör.Kul varje gång du skriver några rader det känns gott,lycka till nu med att hitta något meningsfullt arb.Ha det riktigt bra.
Kram den gamle dvs din käre far
Ps Trodde inte att de fanns två så vackra kroppar i denna värld
Skicka en kommentar