november 24, 2008

arbetslos, igen

Forresten! Jag slutade mitt jobb idag. Hela dagen kande jag mig sjukt omotiverad till allt vad saljande innebar och jag gjorde inte mycket mer an att prata och slosa bort Ralphs, min saljarkamrat, tid (han ar ganska bra pa att prata med sa det var inte att jag skotte hela snacket sjalv). Jag hjalpte faktiskt honom att gora en big sale, vilket faktiskt ar en ganska rolig historia. Det kom fram en liten 70-arig aboriginman till vart bord, efter att Ralph hade stoppat honom, och borjade prata med mig. Det vill saga att han puttade undan Ralph och var helt fokuserad pa att prata med mig, han borjade bland annat ge mig komplimanger som "du ser ut att vara 16" "du ser ut som Hannah Montana (en amerikansk sangerska)" "du paminner mig om min forsta fru som var svensk, hon dog i bencancer och det krossade mitt hjarta". Sen fortsatte han att beratta hela sin livshistoria om sin nya franska fru som tydligen vantade tvillingar och en massa andra saker som jag fick le och nicka at. Jag fick honom iallafall att signa upp for ett kreditkort.

For att aterga till hela uppsagningshistorien. Jag kande mig ganska nervos och obekvam i att prata med chefen om att sluta. Jag menar, jag hade jobbat dar en vecka. Det kandes ungefar som att jag var pa vag att gora slut med nagon. Sa jag sa det till Ralph vilket slutade i att han ropade till Darren att jag ville prata med honom det forsta han gjorde nar vi kom tillbaka till kontoret. Darren kallade in mig till sitt kontor och jag berattade hur jag kande med hela den har sales-grejen och han var faktiskt riktigt schysst och sa att han kunde hjalpa mig med att ge mig rad och annat men om jag inte kande nagon motivation for arbetet sa ar det sjalvklart ingen ide for mig att stanna kvar. Eller jag fick stanna kvar och arbeta om jag ville men jag vet ju att jag inte skulle gora nagra sales och darmed inte tjana nagra pengar. Sa vi gjorde en high five och sen gick jag darifran med ett leende pa lapparna. Aven om det kanns lite sorgligt sa ar jag glad over att vara arbetslos igen. Nu vantar jag bara pa att Tessi ska gora det samma sa vi kan vara lyckliga, ovetande backpackers tillsammans. Hehu.

/e

1 kommentar:

Anonym sa...

Vilken chef, det är inte många som skulle göra så. Det är bara att tacka och ta emot.
Men med en sådan go tjej kan man väl inte göra annat.
Passa på att njuta, snart hittar du något nytt jobb.
Kramar