hur man kan resa i tiden.

Idag gick jag upp klockan tio (vi har börjat ett nytt liv den här veckan som utesluter att sova till tolv) för att åka in till stan och köpa en nyårsklänning. Jag började att gå till en affär som säljer kläder i de flesta prisklasser, relativt billigt till ganska inte så billigt. Vi skulle väl kunna jämföra det med Vero Moda fast utbudet här nere är väldigt mycket större. Det finns få saker jag hatar lika mycket som att shoppa när man måste specialisera sig på ett speciellt klädesplagg, desto värre nu då när det gällde att jag skulle köpa en posh klänning eftersom stället och området vi ska till på nyår (antagligen) innebär en väldigt uppklädd tillställning. Jag vet inte om vi har berättat det men vi ska ner till Darling Harbour, dvs hamnen, och gå på en klubb och förhoppningsvis kunna se fyverkerierna över bron och Operahuset.

För att återgå till mitt frustrerande och antagligen inte så intressanta shoppingögonblick. Jag tror jag provade varenda glansig och svart klänning i hela butiken för det var ungefär så jag hade väntat mig att min nyårsklänning skulle se ut. Tillslut så tröttnade jag ju så klart och min frustration växte ännu mer när Tessi ringde och berättade att hon var på väg mot stranden i solskenet. Jag bestämde mig för att prova lite klänningar utanför lådan och plockade ner en vit oglansig tubtopsklänning som jag tog med mig till provrummet och som sedan kom att bli min outfit till imorgon. Jag säger er, jag kommer att se ut som Marilyn Monroe minus det lockiga håret och de röda läpparna då. Kickass!

Efter det åkte även jag ut till stranden efter att jag gjort en snabbvisit på vårt stammis-internetcafé eftersom att jag imorgon fick pengaångest så sökte jag i ren desperation efter ett caféjobb och ringde till en kille som bad mig skicka min resume till honom. Pengaångesten innebar att jag satte över pengar till mitt kort för att kunna betala min klänning och insåg att jag hade kommit under 100 000 kronors-gränsen vilket jag för det första lovat mig själv att inte göra och för det andra bara är ett hårt slag för mitt psyke.

Oj, nu måste jag springa. Jag håller på att baka äppelpaj. Och vår ugn är lurig, det finns inga gradantal och ingen belysning så det gäller att hålla vakt.

/emm.

PS. Jag kanske borde behålla de röda läpparna också?