sa det finns morkhariga svenskor ocksa?

Jag pratade med lillebror idag och fick fragan hur det gar med vara engelskakunskaper. Det har ar en ganska kul sak enligt mig. Det ar nastan ingen som tror att vi kommer fran Sverige, sa lange de inte tanker pa vilken harfarg vi har sa att saga (vilket ar en annan rolig sak, de flesta manniskor vi traffar har nere tror pa fullt allvar att alla tjejer fran Sverige ar blonda, jag skulle saga att det ar den vanligaste fragan vi far om man bortser fran den forsta obligatoriska nationalitetsfragan).

Oftast tror folk att vi ar fran Kanada och jag kan se likheten for jag antar att vi pratar i samma lugna takt och sager orden lika ordentligt som dem men nar det kommer till uttalen sa ar olikheterna desto storre. Annars har vi val fatt ett par utpekningar om att vara engelska, australiensiska eller irlandare (vilket jag verkligen inte forstar).
Haromdagen traffade jag en skotsk kille som jag stod och pratade med i ungefar tio minuter innan han fragade vart jag kom ifran efter att han fatt reda pa att jag inte var australiensisk. Jag svarade att jag var svensk varpa han undrade hur jag hade kunnat lara mig sa bra engelska for han hade tydligen varit nara pa att starta ett slagsmal (antagligen ett skamt, jag vet inte riktigt, jag kunde inte riktigt lasa hans ansiktsuttryck) pa grund av att han trodde att jag tillhorde hans bittra fiender engelsmannen. Ar det inte underbart?!

Oj, nu glomde jag nastan bort vad det var jag tankte att jag skulle skriva om! Jag menar, angaende engelskakunskaperna sa ligger de nog kvar pa ungefar samma niva som tidigare forutom att det ar sa mycket lattare att pussla ihop och lagga fram meningar nu an vad det var under de tva forsta veckorna. Allt handlar om sjalvfortroendet antar jag. Vilken tur for mig att det ar nagot jag har mycket av. Haha! Jag far bara hoppas pa att jag inte slutar som en Victoria Silvstedt-brud som blandar engelska och svenska i varenda mening med ett helt virrvarv av dialekter och accenter.


-emmeli